*****
Du darrar som ett litet löv, pullsen ökar, du ser allt mer suddigt, du kan inte riktigt tänka klart.
Omringad av folk, du skrattar, du ler fast dom inte ser hur snaran sakta dras åt runt halsen, du får inge luft, panik! Dom pratar, du ser på dom som suddiga små figurer, munnen rör sig men du förstår inte ett ord av det som kommer ut, huvudet hänger inte med, det känns som det kommer sprängas villken sekund som helst. Du ler men blicken är tom, du får inge luft längre, du skriker inom bors efter luft, efter hjälp! Dom skrattar för att dom inte ser. Du skakar, du fryser, du känner sakta hur illa måendet sakta kryper fram, du försöker fokuser blicken på någe, inte så enkelt säger du, kanske för att rummet snurrar runt. Hjärtat bultar, slår hårdare o hårdare, det gör ont i kroppen. Du river dig på kroppen, kämpar efter luft, du ramlar, Allt blir svart!
Du faller i ett bottenlöst hål, det tar aldrig slut, du fortsätter att falla bara. Allt är svart och vit, du svart, allt annat vitt. du försöker kramla dig fast längst kanten, men dom är skarpa, du gör dig bara mer illa, varför bara inte acceptera, att så här är det. Vad är de för mening att falla i ett bottenlöst hål när det inte finns en botten, för om det hade funnits de så hade du redan nått botten o då kan du inte falla mer. Så slutat kämpa, släpp kanten, den hjälper inte, bara river upp mer sår, släpp o fall. Du kommer aldrig här ifrån för det är en del utav dig o kommer alltid att vara. Du släpper en tår som blir till flera, du vet inte varför, det bara kommer. Du förstår inge. varför är det så här, vaför ska det vara så, en bara massa varför men inga svar, varför fråga när du aldrig kommer få svar. Bara acceptera, men varför är de svårt, du faller ju bara, hur svårt kan det vara? Såren blir endå till nya, varför läka dom gamla när det kommer nya, vaför kämpa, varför undvika de omöjliga, du kan bara ramla neråt,
Så varför inte bara acceptera, släpp taget, ramla och go with the flow !?!
Omringad av folk, du skrattar, du ler fast dom inte ser hur snaran sakta dras åt runt halsen, du får inge luft, panik! Dom pratar, du ser på dom som suddiga små figurer, munnen rör sig men du förstår inte ett ord av det som kommer ut, huvudet hänger inte med, det känns som det kommer sprängas villken sekund som helst. Du ler men blicken är tom, du får inge luft längre, du skriker inom bors efter luft, efter hjälp! Dom skrattar för att dom inte ser. Du skakar, du fryser, du känner sakta hur illa måendet sakta kryper fram, du försöker fokuser blicken på någe, inte så enkelt säger du, kanske för att rummet snurrar runt. Hjärtat bultar, slår hårdare o hårdare, det gör ont i kroppen. Du river dig på kroppen, kämpar efter luft, du ramlar, Allt blir svart!
Du faller i ett bottenlöst hål, det tar aldrig slut, du fortsätter att falla bara. Allt är svart och vit, du svart, allt annat vitt. du försöker kramla dig fast längst kanten, men dom är skarpa, du gör dig bara mer illa, varför bara inte acceptera, att så här är det. Vad är de för mening att falla i ett bottenlöst hål när det inte finns en botten, för om det hade funnits de så hade du redan nått botten o då kan du inte falla mer. Så slutat kämpa, släpp kanten, den hjälper inte, bara river upp mer sår, släpp o fall. Du kommer aldrig här ifrån för det är en del utav dig o kommer alltid att vara. Du släpper en tår som blir till flera, du vet inte varför, det bara kommer. Du förstår inge. varför är det så här, vaför ska det vara så, en bara massa varför men inga svar, varför fråga när du aldrig kommer få svar. Bara acceptera, men varför är de svårt, du faller ju bara, hur svårt kan det vara? Såren blir endå till nya, varför läka dom gamla när det kommer nya, vaför kämpa, varför undvika de omöjliga, du kan bara ramla neråt,
Så varför inte bara acceptera, släpp taget, ramla och go with the flow !?!
Kommentarer
Trackback
